Vilsen

När man går sista terminen på gymnasiet är det svårt att inte tänka på allt man har framför sig.. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag längtar efter den där dagen då vi alla står på flaket och sjunger om studentens lyckliga dar. Jag har nog aldrig sett fram emot något så mycket som det här och nu är det inte långt kvar. Men så dyker de andra tankarna upp.. om vad man ska göra, vart man ska och hur man ska gå tillväga. Man känner sig inte lite kluven i den här situationen.. kommer man någonsin komma på vad man vill, egentligen? Förhoppningsvis, tids nog.. Men vad som tar emot mest är tanken på att förlora alla vänner.. Eller kanske inte förlora, men skiljas från. Vart kommer alla ta vägen? Kommer man någonsin få se deras ansikten igen? Jag ryser av bara tanken. Jag vill nästan inte veta hur mycket förändring det kommer bli.

Ibland vill man stanna tiden och låta saker vara på samma sätt livet ut. Ibland vill man springa ifrån allt, börja om på nytt och aldrig mer komma tillbaka. Ibland vet man ingenting. Just nu känner jag mig jagad i en labyrint. Vilsen.. Jag har tappat bort mig.