Vi är på gång

Alldeles nyss spred sig en känsla genom hela kroppen som jag aldrig riktigt känt förut. Satt och lyssnade på remixen på My Cool med Dr. Alban och helt plötsligt ryste jag till helt sanslöst mycket. För första gången kunde jag verkligen se oss på flaket. Precis som att det var på riktigt. Det var nästan läskigt. Jag kunde liksom höra ljudet från allt skrik, dunket från hoppande studenter och jag kunde för en sekund känna friheten. Å fy satan, vad jag längtar.

Fast vi har ju inte fattat det än. Jag har inte fattat det än. Jag blir nästan tråögd när jag tänker på det. Det är inte förrän man riktigt tänker på det som man inser vad som väntar.