Mrs. lonely

Det är sjukt hur man kan känna sig så ensam i en värld så fylld av människor och rörelse. Men jag gör fan det. Det låter säkert jättepatetiskt och det verkar som att många skäms över att erkänna det.. Men det är precis vad jag känner mig just nu. Ensam. Det är fan svårare än man tror att gå igenom alla dagar utan de som står än närmast. De som man träffat varje dag i flera år och som man nästan tagit för givet ska finnas där jämt. Jag är ju å anra sidan inte helt ensam. Jag har min familj som alltid finns där och alla vänner på olika platser. Egentligen ska jag inte gnälla alls, för det finns de som verkligen inte har någon alls. Men just nu är för många alldeles för långt bort och de som är kvar är för avskilda för att man ska känna att man får den dagliga dosen. Jag är nämligen en sån otroligt sällskapssjuk person. Så mycket att jag nästan varje kväll farar för att gå och lägga mig ensam. Ensam med mina tankar. Det är som att jag aldrig får nog av att tillbringa tid med andra.

Man säger ju dock att ensam är stark. Men jag vet inte om jag håller med. Finns väl viss sanning i det.. men jag tvivlar allt mer. Skulle nog snarare säga att ensam är stark, men två är starkare..